Intervjuad i samband av LEXXE-låten 'X' [Independent]
Bildrättigheter, Press.
'X' är omöjlig att inte börja dansa till. Kanske inte så överraskande i och med att du kommer från en värld av dans, du började tidigt dansa balett vid en väldigt meriterande dansskola i New York innan du "piruetterade" dig vidare och, bokstavligen, fann din egen röst inom burlesquevärlden?
– Tack du så mycket! 'X' är en så speciell låt för mig eftersom att min pappa var musiker. Och jag strävade alltid efter att göra honom stolt. Jag har sjungit och skrivit dikter och gjort små låtar så länge som jag kan minnas, men det var inte förrän efter det att jag tog examen från danskonservatoriet som jag insåg att anledningen till att det var me-ningen att jag skulle vara så väl insatt i dans, var för att berätta saker, för att berätta historier. Jag fick modet att börja göra min egen musik efter att jag hade sett BANKS och The Weeknd uppträda.. under 2016.
Jag släppte min första låt två år senare.
Har du alltid sjungit vid sidan av dansen?
– Jag har sjungit i evigheter... jag var med i två talangshower i skolan men hade aldrig självförtroendet att göra det ensam... jag vart alltid i en gruppduo- eller triostil. Det var inte förrän några vänner i college pushade mig att sjunga, för att de hört mig nynna något under andan ... jag var seriöst, seriöst nervös för att sjunga, och var självmedveten om min röst. Det har tagit mig många år och det här är året då jag ju äntligen har nått en punkt då jag känner att jag faktiskt är sångerska.
Inte varje klassiskt utbildad balettdansös går vidare till burlesque dans, eller till att bryta ny mark i pop, för den delen. Du håller dig inte direkt inom gränserna. Kände du att de strikta reglerna du fick förhålla dig till i balettvärlden var något som du behövde få bryta dig loss och fri ifrån?
– Jag behövde definitivt bryta mig loss från några av de fysiska begr-änsningarna i den världen och jag tror min djupdykning till att bli en tatuerad person var mitt sätt att göra uppror mot mjukheten i hur en balett-dansös "ska se ut". Men, att förneka den version av mig som så att säga vill vara den "vita svanen" skulle vara orättvist, och jag håller definitivt fortfarande många "klassiska värderingar" nära mitt hjärta.
Jag tror att min förmåga att anpassa mig och min dualitet är det som gör mig till en artist. Jag samplar Pugni, refererar Vesti Laguibba och iklär mig dubbjacka och kraftig eyeliner. Dessa är allt typiskt LEXXE.
Visst skulle en del i balettvärlden säga att du "springer vilt", men då jag ser dig ser jag inte en komplett vändning. Snarare att du tagit ett dans-steg till att finna din egen röst... istället för att släppa taget om det ena eller det andra har du inte släppt nåt, utan omfamnar allt och är fortfa-rande glamorös, fast du samtidigt släpper taget och släpper ner håret... vilket är uppfriskande. Det måste vara befriande att bara vara dig själv?
– Jag älskar det här, för det är i princip allt jag vill ha sagt. Jag känner mig så exalterad över att kunna vara mig själv och de ingredienserna som utgör hela "LEXXE" är så vitt åtskilda. Jag har alltid blivit väldigt inspirerad av Thierry Mugler, en annan balettdansös! Hon gick vida-re till att bli regissör, fotograf och en av våra mest ikoniska designers genom tiderna och hon var starkt influerad av allt som är teatraliskt. Jag ser inga anledningar till att inte vattna alla aspekter av mig själv...
Och, jag tenderar att gravitera till de människor som gör detsamma.
Jag känner mig autentiskt som mig själv för första gången på evighe-ter på grund av att jag erkänner och älskar alla delarna av vem jag är.
Jag tror att det var nån skådespelare som först pratade med mig om att "växa i sitt eget körfält" som det bästa sättet för att bli kreativt framg-ångsrik. Du däremot verkar ju vilja vara i alla körfält samtidigt. Tror du mer på att flytta på gränserna än att stanna kvar inom ens komfortzon?
– Jag tror att framgång kommer genom att verkligen älska och tro på allt du gör och genom att verkligen mena det. Så för mig finns det, så klart, flera olika körfält och jag tror verkligen att gå i var och en av de är det enda sättet att vara autentisk emot mig själv. Måhända att man inte har "en" nisch att lyfta fram. Men jag är så att säga själv en nisch.
Släppt på din pappas födelsedag. Vad är det som din 'X' låt handlar om?
– Jag var nio år, skulle fylla tio, när min pappa gick bort. Det blev ett så avgörande år, jag känner att jag precis hade börjat lära känna ho-nom. Vi spelade 'Moonlight Sonata' tillsammans på pianot, tittade på gamla 'Halloween' filmer och dansade till discomusik på vår båt... 'X' är en ode till att sakna honom, till att se honom överallt och i allt jag gör, jag försöker alltid hitta sätt att känna mig nära till han. Att förlo-ra en förälder när en är ung ger en viss förståelse för liv och död och jag kämpade med det en del i college, därav textraden "You're the re-ason that I'm drinking". Men på sistone har låtskrivandet och att ko-mma till min rätt hjälpt mig att läka en stor del av mig. Jag tycker att det känns som att det i slutet av låten finns en soundmässig frigörel-se... där mitt under outrot... och det betyder att jag äntligen kan läka.
Oavsett om man, i en övernaturlig mening, tror att de som lämnat oss är kvar hos oss, känner jag att ingen riktigt lämnar oss. Din pappa, tänker jag, lever kvar i allt du sjunger. I varje ackord du spelar. I varje steg du tar. Han kommer alltid leva kvar genom dig. Ni existerar genom varann?
– Han pushade mig alltid att följa mitt kreativa hjärta. Jag minns hur jag höll mig vaken långt efter läggdags för att se honom tända ljusen, smutta på rödvin och spela piano för sig själv. Det är ett så fint barn-domsminne och jag försöker att hitta samma tröst i min egen musik som han hittade i de ögonblicken, och jag tror att de euforiska känsl-or som går nedför min ryggrad från musik är något han har gett mig.
Också du... då du sänder ut din musik i världen, lämnar av din prägel på alla som har din musik i sina öron. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här annorlunda, men du känns som framtidens pop. På samma sätt som Madonna, Lady Gaga eller Dua Lipa gjorde före dig, för du med dig något till pop som känns helt eget. Och oavsett om det blir i dag eller imorgon kommer din musik bli något som inspirerar. Så länge du bara fortsätter.
– Det här är något av det snällaste och underbaraste någon någonsin har sagt till mig i en intervju! Jag kan inte låta bli att känna mig vali-derad, för jag vet att min kärlek för konst, och vad musiken gör med mitt hjärta, är något som alla de artisterna du nämner också känner starkt för. Jag ser verkligen på dessa människorna som mina likasin-nade, och jag vet att jag har placerats på jorden under denna livstid-en för att ge glädje och tröst till andra, som behöver det. Kändisskap är en sååå fånig sidoeffekt av att vara artist, men om jag måste trotsa några irriterande paparazzis för att kunna förändra liv, så tar jag det.
Hoppas inspirera alla som har en dröm.
Och i slutet av dagen hoppas jag ha förmedlat att ens syfte på jorden är att följa sitt hjärta, ge med de gåvor du har fått, och sprida vänlig-het hur du än kan, även om det bara är genom att skapa ett dansgolv där alla kan känna sig trygga. Jag tror inte att det är en slump att jag har kommit ut som queer och att jag äntligen har hittat mitt sound...
Och jag hoppas få vara en Lady Gaga, eller Freddie Mercury, för nån annan liten queer-människa där ute som behöver det likt jag gjorde.
Det tog lite tid för oss att få till en intervju, men det blev ju bra till sist!
– Tack så mycket för de grymma intervjufrågorna, jag uppskattar det ... förlåt att det tog ett tag för mig att hitta tid till detta. Livet har varit lite galet i en minut! Du fångade mig tyvärr i en svår tid, repetitioner har gått över tiden... jag repeterar för en ny XIV-show. Har inte kun-nat ta en paus. Dessutom gick min morfar bort härommorse och det har varit lite jobbigt. Tack så så mycket för ditt tålamod, och en av de mest välinformerade och pålästa intervjuerna som jag någonsin haft.
Jag uppskattar verkligen, verkligen, dig.
INTERVJU DE DANIEL JOHN