AARON MIRTES

Intervjuad i samband av filmen 'Painted In Blood' [High Octane Pictures]


Bildrättigheter, Press.


Malik, en blivande konstnär, tar ett nytt jobb hos ett konst-museum för att tjäna lite extra pengar. Men saker och ting blir snabbt skrämmande, när varelsen inuti en av de mystiska målningarna börjar tala till honom och gå runt på natten. I 'Painted In Blood' så ger du oss en psykologisk skräck som jag tänker är det närmsta du varit den mer känslomässiga, inre, skräcken snarare än den mer direkta skräck-film vi sett dig göra tidigare. Denna filmen är, så att säga, mer åt det "konstnärliga" hållet?

– Den blev "konstnärlig" av en slump. Filmen skapades runt ett konst museum som jag hade tillgång till... och jag visste att jag ville ha med en hemsökt målning. Därifrån utvecklades allting naturligt. Detta var den första filmen jag gjorde utan övervakning av en filmstudio, så jag hade definitivt mer kreativt fria tyglar att omfamna mer kontrollerad och tystare filmskapande, men i mitt huvud är filmen fortfarande en monsterfilm! Folk säger hela tiden att det här är mitt försök till upp-höjd skräck vilket är ett begrepp jag inte tycker om för upphöjd över vadå? Annan skräck? Det verkade alltid arrogant för mig... skräck är inte intellektuell "med höga ögonbryn", det är poängen med det. Den är primal och mänsklig. Till och med i dess "konstnärligaste" former.


Det är en fråga som sitter kvar i, hos publiken, om målningen verkligen kommer till liv eller om målningen är en rorschach-aktig projektion av Maliks egna bekymrade sinne. Ser du, som trots allt skrivit honom... att "The Creature" är en projektion, ett trick i hjärnan, eller är han i själva verket en riktig varelse... kanske att han kan vara både och samtidigt?

– Varelsen var alltid verklig för mig. En kosmisk kraft ansvarig för att tortera dussintals artister genom åren. Ett monster i en monsterfilm ska alltid kunna knytas direkt till karaktärens personliga strider, och den här filmen är inget undantag. Jag ville att det skulle representera den farliga idén om att stor konst bara kommer från torterade själar. Målningen var "blobbig" eller "rorschach"-liknande eftersom jag ville att den skulle vara en entitet som bara vissa människor kunde upp-fatta. För likt en abstrakt målning talar målningen endast till vissa...


Hade du någon speciell inspiration, inflytande, i berättelsen. Vilka kan vara några anslutande filmer, eller annan konst, som man skulle ta sig an efter att ha sett den om man skulle vilja gräva djupare i dens värld?

– Det var två filmer jag fortsatte cirkla tillbaka till medan jag gjorde den här. Först, och mest viktig, var Herschel Gordon Lewis budget-splatter-klassiker 'Color Me Blood Red'. Efter att ha kommit på idén om att göra en skräckfilm i ett konstmuseum, hittade jag den filmen och jag älskade idén med en galen konstnär som målade med blod... det blev genast till ett av grundelementen för filmen. Den andra var 'The Lodge', från bara några år tillbaka. Jag ville ha den förtryckande och dystra tonen från den filmen närvarande här. Och vad det gäller målningar, så tittade jag mycket på Fransisco De Goyas "svarta verk", en serie av målningar han gjorde på väggarna i sitt hem i Spanien då han var isolerad och sakta tappade förståndet.


De här var en enorm inspiration för Maliks karaktärs-båge i filmen.


Så det är faktiskt ett riktigt konstmuseum som ni spelade in filmen på?

– Det är det! Jag har familj som jobbar där och hade velat spela in på det stället hur länge som helst, sen för alltid. Jag lärde ut film på ett sommarläger för tonåringar där, för att försöka vinna över museets ägare... vilket fungerade och de lät oss spela in där! Huvudgalleriet, däremot, där den primära målningen hänger, var ett set vi byggde i ett garage, så vi kunde stöka till utan att oroa oss för att skada konst.


Fick ni sätta upp lite nya målningar på väggarna även i riktiga museet?

– På det setet hängde vi upp allt vi tyckte om! Vilket... på vår budget, var ett myller av lokala konstnärer och dekorativa grejer från möbel-affären. I det faktiska museet ersattes alla tavlor digitalt, med stock-art. Jag ville att alla utom Maliks målningar skulle vara trista och lätt att glömma så att "Les Morts"... målningen i vår film, skulle sticka ut.


Tror du vi dras mer mot det intellektuella eller underhållande i skräck?

– Underhållande skräck, utan tvekan. Människor låtsas att de tycker om intellektuell skräck och glömmer sen bort den några år senare... de bästa "intellektuella" skräckfilmerna är också de som samtidigt är galet underhållande, som 'The Shining', 'Get Out', 'The Babadook' och så vidare... jag kan garantera dig att vi helt och hållet kommer glömt av mycket av detta konstnärliga skräckskäp om ett decennium. I min åsikt så är den bästa skräcken de filmer som är underhållande, men i hemlighet också väldigt intelligenta, tänk 'Scream' eller 'Hellraiser'.


Då jag vet om att du gjorde tidiga komedi-grejer, så som sketcher, samt att skräckfilmer inte nödvändigtvis ens var något som du fick se när du växte upp, även det att Nashville är en filmscen som, åtminstone på håll, verkar göra en hel del kristen 'Field of Dreams'-aktig sportfilm så är det lite överraskande att du nu gör skräck... tror du att du drogs till det för att du var ganska skyddad från det i den här miljön som du växte upp i?

– Etthundra procent ja! Din uppfattning är ganska korrekt ärligt talat ... många renhjärtade Kristna filmer, och country musik-videor görs här så man skulle tro att skräck och mer vågad konst, film och musik inte skulle existera här, men det är till viss del tvärtom. Till exempel har Nashville en grym metal- och punkmusik-scen... många musiker som jobbar med countrymusik för att kunna leva här tröttnar på hur sanerat det är och skapar ofta rock och metalband för att klippa isär. Samma sak med film. Det finns definitivt en skräckscen här. Faktum är att Nashville har ett av de bästa hemsökta husen... av "vi hoppar ut och skrämmer dig"-slaget... i hela USA. Så jag tror att jag drogs emot det eftersom att jag var skyddad ifrån det... men jag tror också att jag inte var ensam om att känna på det sättet, jag var inte ensam om det.


Det är nått med filmskapare som började som barn med att göra filmer på sin bakgård och sen bara fortsatte göra det. Det är ju George Lucas-historien. Och det är en historia som du även delar. Du har gjort filmer och berättat historier genom film-mediet sedan du var åtta år gammal?

– Ja! Åtta år gammal. Det är konstigt att tänka på att jag har gjort film i tjugo år nu. Jag tror att vår generation verkligen hade tur, som hade tillgång till de digitala filmverktygen som vi hade, de var helt nya och fortfarande ganska dyra men de fanns där och vi fick se de utvecklas. Jag är så tacksam att jag hade människor omkring mig som verkligen uppmuntrade mig att göra filmer. Och att fortsätta utöva berättande.


I 'Painted In Blood' är konst lidande och det är ju ofta så en del utav den kreativa processen beskrivs, där osäkerheter, tvivel, eller perfektionism spelar in snarare än att bara göra vad en brinner för, och kanske väntar man på den perfekta tiden att göra nånting... utan att veta om den tiden någonsin kommer komma eller ej. Tror du att en konstnär måste "måla i blod". Eller kan ens skapande och ens kreativitet endast låtas vara kul?

– Att skapa borde vara roligt. Punkt. Annars kommer du antingen att brännas ut, sluta, eller dö. Jag har varit så frustrerad över människor som skryter om hur "torterade" de är, hur de inte skulle kunna skapa utan tragedi i deras liv... jag tror att bra konst kan komma från dessa platser, självklart. Jag har själv varit med om massor utav motgångar och jag tror inte att bra saker började komma ur mig tills jag tog mig förbi de slagen. Jag relaterade alltid mer till Trisha, museumägaren i filmen, än Malik. Då jag ser människor som försöker bjuda in smärta i deras liv för att bli bra artister, blir jag så förolämpad. Tro mig, man vill inte ha det så. Det finns en rad i filmen som Trisha säger som jag älskar, "Artister som faktiskt lider utav riktig smärta skulle ge sitt allt för att inte ha den längre, att vara där du... den vanliga personen, är!"


Filmen som många av mina filmer handlar om att acceptera sin egen medelmåttighet. Var det bästa du kan vara. Var du. Även om du då är medioker. Det är bättre att vara medioker och lycklig än torterad och briljant. Stephen King pratade om det en gång, en artist som faktiskt förtjänade sin skicklighet genom decennier av träning snarare än att vara ett naturligt fött geni. Han sa något i stil med att faktiska genier är för smarta och för torterade för att njuta av frukterna av sitt geni.


Du vill inte vara ett geni! Det är inte roligt!


Var medioker och lägg in timmarna och arbetet. Kanske, bara kanske ... kommer du att bli bra en dag... och du kommer att vara tillräckligt klar i huvudet för att kunna njuta utav det!


Så skulle du nånsin göra en romantisk komedi eller något som är långt bort från skräck. Skulle din romcom åtminstone vara om en dålig dejt?

– Jag har en hysterisk familjevänlig julkomedi, som jag längtar efter att göra en dag. Medan jag tror den stora majoriteten av min karriär kommer att vara i skräck, thriller och action, kommer jag på väldigt lättsinniga idéer ibland.... idéer som jag brinner lika mycket för som allt annat! Så om vi antar att jag inte blir placerad i ett fack av mörkt filmskapande... vilket jag är okej med om det skulle bli så... så skulle jag älska att bryta mig bort från formen några gånger i min karriär.


INTERVJU DE DANIEL JOHN